Bouya

Nämnde jag att karln är flygledaraspirant och ska flytta om en månad? Inte det? Well, så är det, och det verkar nu sätta stopp på allt det roliga för "det är väldigt kort tid kvar". Utnyttja tillfället, säger jag! Men det lär inte bli någon replik på det. Det var två trevliga kvällar i alla fall, om än utspridda med ett års mellanrum.

Jag har jämt haft inställningen att Norrköping är temporärt. Jag har aldrig riktigt "slagit mig tillro", aldrig släppt tankarna på var jag ska härnäst, aldrig sett Norrköping som ett ställe jag skulle stanna på efter att jag blivit klar med utbildningen.

 

Fram tills för ungefär en månad sedan. Norrköping är ju en fin stad, och det finns mycket att upptäcka, och då för en månad sen kom jag på mig själv med att känna att det här sista året på universitetet skulle vara otillräckligt för att hinna känna mig "färdig" med Norrköping, eftersom jag förmodligen aldrig kommer flytta tillbaka hit om jag en gång flyttar härifrån. 

 

I dag, och den senaste tiden, känner jag i stället att det här sista året inte kan gå fort nog tills jag äntligen får flytta härifrån. Jag är så LESS på Norrköping, av någon förunderlig anledning. Jag kan inte sätta fingret på det egentligen, men det stör mig att det jämt är ljud här, och i kväll när jag var ute och gick så var himlen inte mörk på grund av alla gatuljus och stadion som lyser upp natthimlen (som var täckt av många moln vilket så klart förvärrade upplevelsen). 

 

Det är jobbigt här nu, jag vill härifrån. Jag har faktiskt lite hemlängtan. Jag har skapat profiler både på mitthem (Sundsvall) och timråbo:s hemsidor, det har aldrig hänt förut. Jag tror jag vill hem ett tag. Hyra en lägenhet i Timrå, faktiskt fixa ett eget hem med egna möbler, och umgås med "mitt gäng" hemma. Optimalt vore att få en tjänst på ett flygbolag där jag till stor del kan arbeta på distans, och pendla vissa dagar för möte och dylikt. Eller jobba på Sundsvallsflyg. Det vore ju perfekt! Det ska jag fundera mer på..

 

Jag satte mig och gungade i Folkparken i kväll. Det är nog mitt nya favoritställe här nu. Trots allt ljud och ljus var det ändå så otroligt fridfullt. Jag behövde det. Jag känner att jag är på väg in i en stress igen, men jag har åtminstone aktiviteter omkring mitt stressområde, så det ska nog gå mycket bättre i år. Surt som räven är det ju dock att vår enda (tack och lov) tenta ligger efter jul, så det finns inget jullov att slappna av under. Det är nå så jäääävulskt dumt! Jag borde egentligen satsa pengar med någon om att det kommer bli fler avhopp i år, och att fler studenter kommer uppsöka studenthälsan, eller rent utav gå in i väggen. Det är fruktansvärt. Hur tänkte de?

 

På fredag ska jag träffa Boti för att snacka lite ungerska, sen på lördag kommer Sandra hit och hakar på till orienteringen som jag är med och anordnar med PAFF, och på kvällen ska vi gå och lyssna på Stiftelsen! Det kommer bli en bra helg :)

Först kan jag kanske förklara att förra inlägget inte helt hade något med ABC..-följden att göra, men det kändes så slående hur man funderar "sa jag något dumt nu" som kan råka "förstöra allt" hela tiden :p Jag sa inget dumt så, men det blev ändå ett uppehåll i konversationen på en vecka..

 

Men nåja. Det var Mexico i fredags! Mexico verkar vara "vår" sittning: jag kom hem vid 4-tiden, efter ett antal kliv från stadiet "Facebook-konversation" :-) Nu kvarstår att "C" vad som blir med "D"..

WHEN I FINALLY GET THE COURAGE TO TEXT MY CRUSH AND THEN I SAY SOMETHING DUMB

 

... så måste man väl säga B också !?

 

Nåja, det hela grundar sig i att jag ifjol under Mexico började prata med en person och fick väldigt bra kontakt, men med anledning av Ákos då så backade jag och lärde inte känna personen riktigt lika bra som jag hade velat, för jag tänkte att det skulle sluta dåligt åt något håll. Så ja, tiden gick, och nu är det ett år senare men jag har inte kunnat släppa tanken på denna person som verkade väldigt intressant! Jag har heller inte sett till personen något sedan dess bortsett från ett mycket fåtal tillfällen men det var mest att jag skymtat personen, inte råkat på.

 

Ja, men så råkade jag på en annan intressant person och från ett till ett annat så gav jag mig själv ett ultimatum att antingen släpper jag tanken på den här första personen, eller så tar jag tag i saken och gör någonting åt det. Så jag bad innerligt för mig själv en kväll att jag skulle råka på denna person på ett sådant sätt att det skulle gå att inleda en konversation. Sagt och gjort. DAGEN EFTER (!), på eftermiddagen, gick jag ut från Kåkens huvudentré med tusen tankar i huvudet och gick i min egen värld. Jag var på väg hem, och från korsningen vid Täppans cykelparkering så kom den här personen cyklandes långsamt, och när jag tittade upp och mötte personens blick så blev jag så paff så jag vet inte vad jag såg ut som, hahaha. Tyvärr var det en sekunds beslutstid för att hinna reagera och säga hej, och jag var lite för långsam, så personen hann svänga och cykla nerför backen. Nah ja. 

 

Ett antal suckar åt mig själv senare - om jag nu så gärna ville prata med personen så borde jag ju ha varit uppmärksam på möjliga tillfällen, men det var jag ju inte - så bestämde jag mig för att utnyttja facebook. Jag ville väl egentligen inte sträcka mig dit, men om jag nu sett personen typ tre gången på ett år, och det senaste tillfället var den veckan, så tänkte jag att sannolikheten för att ett nytt tillfälle snart skulle dyka upp var ganska låg. Så jag skrev ett kortare meddelande om typ "hej, du verkar intressant, jag ser dig typ aldrig men jag skulle vilja lära känna dig, vad tror du om det?"-ish, finslipade det, sparade det som utkast och... till slut så skickade jag iväg det.

 

(!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

 

Herrejisses, vad nöjd och samtidigt lite skrämd jag var! Eller, inte skrämd, men lite panik var det nog allt.. :D Jag var så nöjd över att jag hade gjort det (call me crazy, 23 år, men jag har aldrig gjort sånt tidigare med folk jag knappt pratat med), och jag kände att även om jag inte skulle få något svar så var det där stort nog för mig! 

 

 

 

En timme senare sa facebook att meddelandet hade lästs.

 

 

 

Dagen efter var det fortfarande obesvarat.

 

Två veckor senare fortfarande obesvarat.

 

 

Nåja. Om jag inte skulle få svar så vore det väl okej, för man kan ju ha alla möjliga anledningar till att inte gå vidare med något, liksom jag hade ifjol. Antingen så var det väl något förhinder, eller så var personen tråkig nog att inte svara och då gjorde det väl inte så mycket, för tråkiga människor har man ju inte så mycket för, det finns ju gott om andra personer att lära känna! Men så... nu i veckan fick jag svar ;-)