Bouya

... så måste man väl säga B också !?

 

Nåja, det hela grundar sig i att jag ifjol under Mexico började prata med en person och fick väldigt bra kontakt, men med anledning av Ákos då så backade jag och lärde inte känna personen riktigt lika bra som jag hade velat, för jag tänkte att det skulle sluta dåligt åt något håll. Så ja, tiden gick, och nu är det ett år senare men jag har inte kunnat släppa tanken på denna person som verkade väldigt intressant! Jag har heller inte sett till personen något sedan dess bortsett från ett mycket fåtal tillfällen men det var mest att jag skymtat personen, inte råkat på.

 

Ja, men så råkade jag på en annan intressant person och från ett till ett annat så gav jag mig själv ett ultimatum att antingen släpper jag tanken på den här första personen, eller så tar jag tag i saken och gör någonting åt det. Så jag bad innerligt för mig själv en kväll att jag skulle råka på denna person på ett sådant sätt att det skulle gå att inleda en konversation. Sagt och gjort. DAGEN EFTER (!), på eftermiddagen, gick jag ut från Kåkens huvudentré med tusen tankar i huvudet och gick i min egen värld. Jag var på väg hem, och från korsningen vid Täppans cykelparkering så kom den här personen cyklandes långsamt, och när jag tittade upp och mötte personens blick så blev jag så paff så jag vet inte vad jag såg ut som, hahaha. Tyvärr var det en sekunds beslutstid för att hinna reagera och säga hej, och jag var lite för långsam, så personen hann svänga och cykla nerför backen. Nah ja. 

 

Ett antal suckar åt mig själv senare - om jag nu så gärna ville prata med personen så borde jag ju ha varit uppmärksam på möjliga tillfällen, men det var jag ju inte - så bestämde jag mig för att utnyttja facebook. Jag ville väl egentligen inte sträcka mig dit, men om jag nu sett personen typ tre gången på ett år, och det senaste tillfället var den veckan, så tänkte jag att sannolikheten för att ett nytt tillfälle snart skulle dyka upp var ganska låg. Så jag skrev ett kortare meddelande om typ "hej, du verkar intressant, jag ser dig typ aldrig men jag skulle vilja lära känna dig, vad tror du om det?"-ish, finslipade det, sparade det som utkast och... till slut så skickade jag iväg det.

 

(!!!!!!!!!!!!!!!!!!)

 

Herrejisses, vad nöjd och samtidigt lite skrämd jag var! Eller, inte skrämd, men lite panik var det nog allt.. :D Jag var så nöjd över att jag hade gjort det (call me crazy, 23 år, men jag har aldrig gjort sånt tidigare med folk jag knappt pratat med), och jag kände att även om jag inte skulle få något svar så var det där stort nog för mig! 

 

 

 

En timme senare sa facebook att meddelandet hade lästs.

 

 

 

Dagen efter var det fortfarande obesvarat.

 

Två veckor senare fortfarande obesvarat.

 

 

Nåja. Om jag inte skulle få svar så vore det väl okej, för man kan ju ha alla möjliga anledningar till att inte gå vidare med något, liksom jag hade ifjol. Antingen så var det väl något förhinder, eller så var personen tråkig nog att inte svara och då gjorde det väl inte så mycket, för tråkiga människor har man ju inte så mycket för, det finns ju gott om andra personer att lära känna! Men så... nu i veckan fick jag svar ;-)