Bouya

I veckan som var var jag iväg i Jämtlandsfjällen och vandrade genom ett projekt för Svenska Turistföreningen. Jag och fyra personer till som jag träffade första dagen vandrade från Storulvån via Sylarna, Gåsen och Stensdalsstugorna till Vålådalen. Vi räknade ut att sträckan var 62 kilometer, men eftersom vi på torsdagen gjorde en topptur upp till Lill-Stensdalsfjället så kom vi upp i cirka 8 mil i avverkad sträcka, och kom väl upp i någon kilometer i avverkade höjdmeter dessutom. Jag var så förbannat lycklig där uppe på fjället! Det spelade ingen roll om det regnade eller var sol (men det var trevligt med omväxling): vi gick, vi hade ett mål, vi hade vårt uppdrag, vi var där och då - och det var underbart! Jag sprang kors och tvärs som en tok över myrarna, uppför bergen och över bäckarna. Det fanns ingen hejd på energin; jag blev inte trött! Jag var oslagbar. Där och då.

 

Jag har på sistone kommit på att språk är en väldigt stor hobby för mig (jo, borde kanske ha kommit på det tidigare, men det slog mig nu så här på vårkanten), och i går diskuterade jag språk med en vän som är ungefär på samma nivå intresserad som jag är. Som om någon läst vår diskussion så var det en annan som postade den här länken om engelska i morse i en grupp jag är med i. Mindfuck*, I tell you, men väldigt roligt för språknördar!

 

*Innehållet i länken alltså, inte just att det postades några timmar efter en språkdiskussion..