Filmkväll
Jag hade inte spenderat många timmar i den nya lägenheten. Flytten under den tidiga kvällen hade gått bra; jag hade blivit rutinerad efter den senaste tidens många flyttar. Efter att den sista väskan var på plats i det nya rummet gjorde jag en rundtur i mitt nya "hem". Lägenheten var stor till ytan med flera sovrum och nästan lika många badrum. Köket och vardagsrummet var kombinerat, och där fanns flera fönster som vette ut mot gatan. Fönstrena var stora och majestätiska och jag gick fram till ett av fönstren och tittade ut. Gatan nedanför var densamma som jag hade kommit in i huset ifrån. Det var en ganska lugn gata. Spårvagnarna och biltrafiken från ett kvarter bort hördes fortfarande, men på den här gatan var trafiken lugn. På andra sidan gatan lyste det i lägenhetsfönstrena. Rakt mitt emot satt ett par i en soffa och såg på TV.
Mina få väskor till trots hade flytten ändå tagit på krafterna. Trots att solen inte längre stod högt på himlen låg temperaturen över trettiofem grader. Efter att ha vilat en stund hade jag gått ner till den närmaste Tesco-butiken och köpt mig något enkelt att äta. Jag hade just stoppat in matlådan i micron, ställt in effekten på 750 w i två minuter och plockat fram kniv och gaffel när jag hörde det. Först en dörr som smällde igen, och sedan en gråt som snabbt gick över till hulkande. Ett hjärtskärande hulkande som trängde in i själen på djupet. Jag gick fram till fönstret och spanade ut. Där var en kvinna på trottoaren. En ståtlig kvinna kring trettio- eller fyrtioårsåldern som bar en vacker blå, tunn klänning, och hennes utsläppta bruna hår lekte lätt i vinden. Hon gick långsamt på trottoaren med ansiktet i händerna, men det hindrande inte hennes hulkande gråt från att höras så klart, så klart. Hon satte sig ner på ett trappsteg framför en ytterdörr, och hon kunde inte hålla tillbaka hulkandet utan lät det komma ut. Ett yngre par gick förbi, till synes tagna av vad som nu utspelade sig på deras kvällspromenad. Kvinnans gråt visste inget stopp.
Det var vackert.
Så tragiskt vackert.
Tiden hade stannat och allt som fanns där och då var den gråtande kvinnan, hennes sorg, och tankarna om vad som hänt henne. I lägenheten mitt emot mig stod en man i fönstret och spanade ut. TV:n stod på, men det var ingen som tittade längre. Han såg på mig och förstod var kvinnan var. Efter en kort stund vände han sig om i fönstret, gick för att stänga av TV:n och satte sig sedan i soffan och tog sig förtvivlat om huvudet.
