Bouya

I dag fick jag en ovanlig känsla; helt plötsligt verkade ungerskan övermäktig. Ja, det är en helt annan språkstam, men det har ändå gått förvånansvärt lätt att lära sig, det påminner en del om spanskan. Men det är en lååååång väg kvar tills jag ens vågar börja påstå att jag behärskar det, och där såg jag uppförsbacken framför mig. Det var tungt, och nog första gången jag fått den känslan gällande ungerskan. Att det ska vara så sjukt svårt att skapa kopplingen mellan hjärna och tunga, den svåraste biten med språk...

 

För att lätta mina tankar började jag (åter igen) tänka på alla invandrare, främst flyktingar. De som kommer från alla möjliga olika länder, med olika språk, och ska påbörja ett nytt liv här i Sverige förmodligen väldigt motvilligt (vem vill behöva fly hemifrån?), och för det behöver man kunna svenska. Svenska är ett himla skumt språk ändå. Ta bara "varan" och "varan". "Artikeln" och "ödlan". Exakt samma stavning, men olika betydelser - inte helt ovanligt i språk med flera betydelser för ord. Men UTTALET. HUR ska man veta att det ska till två olika uttal dessutom!? Det syns inte! Jag blir lika "förbannat" imponerad varje gång jag kommer att tänka på de som lär sig svenska bra! Herreminje. I jämförelse ter sig ungerskan väldigt enkel. De skriver exakt som de uttalar orden (inga konstiga varianter på uttal för ng-/sch-/sk-/tj-stavelser beroende på efterföljande vokal, utan bara ETT sätt att uttala), och de uttalar orden dessutom väldigt tydligt. Spanjorerna är lika bekväma av sig, har förvisso lite fler regler än ungrarna gällande betoning på stavelse, men vid undantag från regeln markeras det med en accent. Jäkligt smidigt för min del alltså gällande båda språken! Så, än har jag inte gett upp med ungerskan. Jag har bara funnit nya förebilder att se upp till när det känns tungt.