Jag känner mig både elak och snäll. I dag har jag och min labbpartner påbörjat sista laborationen i simuleringskursen. Efter lärdomar från de tidigare fyra labbarna skickade jag ett mail om att vi inför i dag skulle ha gjort en översiktsplan och ha en konkret idé om hur att bygga modellen. Var jag ensam om att ha gjort det? Ja. Var jag ensam om att ens ha tänkt. Jo, jag tror väl det. Hann jag göra en färdig modell under labbtiden? Ja. Var jag ensam om det? Ja. Anledningen till att vi jobbade på varsitt håll? Jag är ledsen att säga det, men det skulle ta på tok för lång tid om vi gjorde som under första och andra labben, att denne personen skötte modelleringen (och musklicken när jag kom med idéer) medan jag skrev rapporten på sidan om. Speciellt eftersom labbserien är uppbyggd så att man behöver ta till sig det man har gjort i de föregående labbarna till nästa labb, men det lärandet skedde inte som det skulle.
Look*, jag har absolut inga problem med att en person har svårt att förstå, speciellt simulering och modellering. Det jag stör mig något så fruktansvärt på är när en person inte har viljan att ens försöka förstå. De senaste labbarna har vi sysslat med statistik dessutom, och konfidensintervall. Inför andra tillfället då vi satt med förra labben var det fortfarande oklart vad det handlar om, trots att jag har förklarat det. Då tolkar jag det antingen som att
- personen tror att den har förstått helt glasklart vad det handlar om, och därför inte ställer någon motfråga
- personen bara låtsas lyssna för att denne ska verka intresserad, hummar på passande ställen
- personen förstår inte vad jag pratar om men bryr sig inte nog för att fråga om
Här har det helt klart varit situation 2 och 3. Så fruktansvärt respektlöst! Jag tycker dessutom att är man i ett så här nära samarbete med varandra (grupper om 2-3 pers) ska man visa något sorts engagemang och i alla fall försöka förstå och bidra.
Visst förstår jag också att den här personen är skoltrött - believe me, jag har varit där också, och ju fler skoltrötta personer jag möter nu sedan jag kommit tillbaka desto mer skäms jag för mitt eget beteende under mitt första år här. Visserligen tror jag ju inte, och hoppas framförallt inte, att andra upplevde mig på samma sätt som jag upplever det här - jag straffade till största del mig själv och mina individuella uppgifter, även om jag vet att jag hade kunnat bidra mer till gruppuppgifter.
Men hur får man gensvar? Vad kan jag göra som den andra halvan av gruppen? Labb 2 tog jag på mig att skriva klar rapporten mot att min labbpartner skulle läsa ikapp det hen redan hade missat från föreläsningar, och förbereda sig bättre inför labb 3, eftersom jag redan här inte gillade hur "samarbetet" gick till. Labb 3 lämnade jag rapporten för jag tänkte att om man skriver rapporten så måste man ha förstått något och resonerat. Då vi skulle börja med labb 4 spenderade jag upp till två timmar med att skriva om rapporten. Labb 4 lämnade jag rapporten och det kvarvarande statistiska uppgifter. Det blev bra, men jag fick förklara ett viktigt statistiskt steg som vi gjort till den tidigare labben och som behövdes göra nu också, samt formulera om några meningar ur vilka jag kunde förstå att vissa funktioner inte var införstådda. Nu i labb 5 så har jag ju gjort klar modellen, och den fungerar, inklusive animering. Inför nästa pass har jag bett att första punkten till rapporten ska vara färdigskriven av min labbpartner. Punkten handlar om att förklara hur man byggt upp modellen och hur man löser vissa kritiska moment. Jag har inte delat med mig av min färdiga modell. Det är just för att, som jag sa till min gruppartner, kräva eget tänkande, förståelse och vilja att sätta sig in i systemet. Jag frågade om det var dumt av mig att göra så, och fick till svar en mycket paff min och ett "egentligen inte". Förhoppningen är ju att hen ska sätta sig med programmet och "leka", försöka koppla ihop och se hur programmet är uppbyggt, och sedan förstå systemet som behövs för laborationen. Varför gå en utbildning om man inte tänkt ta med sig något vidare? Brist på jobb är inte att tala om här, eftersom personen slits mellan studier och jobb, så någonstans finns det ju en vilja att gå utbildningen. Så jag hoppas att det jag gör nu kommer uppskattas framöver, att det någonstans gått in lite kunskap.
Fortsättningsvis nu kvarstår bara att fundera över hur jag ska tackla torsdagen om det här fortfarande inte är gjort - ska jag gå vidare med övriga uppgifter själv medan personen får traggla med modellförståelse (och riskera att hen inte bryr sig alls eftersom uppgifterna ändå blir gjorda), eller ge hen vår planerade tid till eget arbete för att få mer tid att förstå och planera in en senare gemensam träff, eller ska jag ge upp och bara få det överstökat? Tankar och kommentarer uppskattas!
*Finns det något motsvarande bra svenskt uttryck?
