Bouya

Varför ge sig själv de sämsta möjligt tänkbara förutsättningarna till ett fungerande förhållande? Det börjar bli mer regel än undantag att jag väljer de män som jag vet inte kommer att finnas i min närhet under en längre tid, ungefär som att jag redan i inledningsfasen väljer endast tillfälliga förhållanden. Det jobbiga i dagens värld är att det är svårt att få ett värdigt avslut. Säg att vi just har sagt "adjö" öga mot öga, men vi har ändå varandra i kontaktlistor på sociala medier - ska vi då sluta prata med varandra där för att behålla det fina i vårt "adjö", eller ska vi fortsätta att ha kortare samtal över internet, samtal som blir kortare och kortare, bara för att till slut ebba ut utan ett klart avslut? Det blir samtidigt svårare att gå vidare, att "riskera" att foton på en ny flört läggs upp, synligt för den andre, sårande. Hur vet man att pausen i kommunikationen har varat tillräckligt länge för att man ska kunna gå vidare utan att man är den som går bakom ryggen, "sidoprasslar", och ger upp för tidigt? Att båda är ense om att relationen är hopplös för att man är på fel plats vid fel tidpunkt gör inte "efter-relationsfasen" enklare, snarare tvärtom. Man håller fast vid något som inte kommer att utvecklas, bara för att det blir så dumt att säga "adjö" och att det inte går att undvika att prata med varandra. Att kallprata eller undvika, det är frågan.

Jag har diskuterat detta en del med Eja och Emmelie i afton, men jag har som ingen bra lösning. Eh. Vinet var gott i alla fall. :-)

Rubriken är en ordlek av svenska och ungerska. Menni är ungerska för "att gå", och hela frasen bör nynnas med introlåten till Två och en halv män.