Är du den lycklige?
Så här är det va. I förrgår var jag och mamma på konsert i Stadshuset. Den med Nordiska kammarorkestern och gästspelande George Li. Det hela började med att Herr Dirigent* kom in och berättade om dagens första stycke, ett så kallat uruppförande av "Lullaby for the Restless" av kompositören Tony Hermansson som var på plats, levande**. Inledningen var underbar, i näraliggande stil med John Williams filmmusik; sedan kom upptrappningarna där så mycket ljud som helst skulle in, herregud; efter det fick trummorna glänsa en aning, för kort tid enligt mig, det kändes som att man inte riktigt vågade släppa in trummorna som ett förgrundsinstrument i den fina ensemblen; Star Wars-inspirerat inslag; mer oljud; sedan nästan tillbaka till det lugna introt, och avslut.
Sedan blev det dags för George Li att äntra scenen. Han spelade väldigt bra, med härliga nyanseringar och man såg hur han lekte med melodin på de lätta partierna. Musiken i kombination med hans speluttryck fick mig att komma på mig själv med att småskratta stundvis.
PAUS***
Efter pausen blev det levande musik! Ja, levande musik har nu fått en ny definition: Levande musik är när man kan höra dirigenten andas, vilket vi gjorde flera gånger. Herr Dirigent slet som ett djur däruppe, och ljud fick han ut ur ensemblen minsann. Visst lät det väl bra, men det var inget som riktigt drog uppmärksamheten till musiken, utan det blev lagom bakgrundsmusik till mina tankar. Inte helt fel det heller, men det var uppenbart att det var George Li som gjorde kvällen lyckad.
Just det ja! Före konserten blev jag uppraggad**** av en person som är engagerad i konserterna, tolkade jag det som. Han frågade hur det kom sig att JAG, en sådan ung person, var där och lyssnade på nordiska kammarorkestern, vad det var som lockade dit mig idag (läs: i förrgår) och om jag skulle kunna lämna mitt namn och telefonnummer så han kunde ringa och ta kontakt med mig för att få hjälp med att få dit fler unga. Visst, sa jag.
Efter konserten for mamma och jag till Coop i Birsta för att handla. Jag hann inte ens komma innanför dörrarna förrän nästa person raggar upp mig. Den här gången en yngre karl i lagom ålder som bad om mitt telefonnummer. ... f ö r att kolla om han kunde ge mig något specialerbjudande, eftersom han jobbade på the Phone House. Visst fick han det, och några fem-tio minuter senare gick jag därifrån med en till månad gratis internet och möjlighet att sms:a, mms:a och ringa två mobilnummer gratis fram till nyår (läs: oktober, för det blir svindyrt från Spanien), plus att de två numrena får sms:a, mms:a och ringa MIG gratis fram till nyår (läs oktober där med..)! Nu är det som så här då då: ena numret är redan valt, men ett till ska väljas.
Vill DU sms:a, mms:a och ringa mig GRATIS september ut!?
Simma simma i Rijeka, Kroatien.
*Herr Dirigent är då Christian Lindberg, och är han estetisk eller vad? In kommer han i en guldig kinainspirerad skjorta i silkestyg och ler och viftar med armarna och hela kroppen så som bara konstnärer/artister/esteter kan.
**Herr Dirigents inledande skämt:
"Jag var på konsert en gång, och bakom mig hade jag två tanter som läste ur programbladet:
'Förnamn, efternamn, 1973, streck, *tystnad* ..'
'Men, brukar inte kompositörer vara döda?'"
***Efter vilken Herr Dirigent kommer in med en ny skjorta, en i lika silkigt tyg men den här gången är det en blå skjorta med guldiga fjärilar på.
****Högst osexigt, tack och lov
Sedan blev det dags för George Li att äntra scenen. Han spelade väldigt bra, med härliga nyanseringar och man såg hur han lekte med melodin på de lätta partierna. Musiken i kombination med hans speluttryck fick mig att komma på mig själv med att småskratta stundvis.
PAUS***
Efter pausen blev det levande musik! Ja, levande musik har nu fått en ny definition: Levande musik är när man kan höra dirigenten andas, vilket vi gjorde flera gånger. Herr Dirigent slet som ett djur däruppe, och ljud fick han ut ur ensemblen minsann. Visst lät det väl bra, men det var inget som riktigt drog uppmärksamheten till musiken, utan det blev lagom bakgrundsmusik till mina tankar. Inte helt fel det heller, men det var uppenbart att det var George Li som gjorde kvällen lyckad.
Just det ja! Före konserten blev jag uppraggad**** av en person som är engagerad i konserterna, tolkade jag det som. Han frågade hur det kom sig att JAG, en sådan ung person, var där och lyssnade på nordiska kammarorkestern, vad det var som lockade dit mig idag (läs: i förrgår) och om jag skulle kunna lämna mitt namn och telefonnummer så han kunde ringa och ta kontakt med mig för att få hjälp med att få dit fler unga. Visst, sa jag.
Efter konserten for mamma och jag till Coop i Birsta för att handla. Jag hann inte ens komma innanför dörrarna förrän nästa person raggar upp mig. Den här gången en yngre karl i lagom ålder som bad om mitt telefonnummer. ... f ö r att kolla om han kunde ge mig något specialerbjudande, eftersom han jobbade på the Phone House. Visst fick han det, och några fem-tio minuter senare gick jag därifrån med en till månad gratis internet och möjlighet att sms:a, mms:a och ringa två mobilnummer gratis fram till nyår (läs: oktober, för det blir svindyrt från Spanien), plus att de två numrena får sms:a, mms:a och ringa MIG gratis fram till nyår (läs oktober där med..)! Nu är det som så här då då: ena numret är redan valt, men ett till ska väljas.
Vill DU sms:a, mms:a och ringa mig GRATIS september ut!?
Simma simma i Rijeka, Kroatien.
*Herr Dirigent är då Christian Lindberg, och är han estetisk eller vad? In kommer han i en guldig kinainspirerad skjorta i silkestyg och ler och viftar med armarna och hela kroppen så som bara konstnärer/artister/esteter kan.
**Herr Dirigents inledande skämt:
"Jag var på konsert en gång, och bakom mig hade jag två tanter som läste ur programbladet:
'Förnamn, efternamn, 1973, streck, *tystnad* ..'
'Men, brukar inte kompositörer vara döda?'"
***Efter vilken Herr Dirigent kommer in med en ny skjorta, en i lika silkigt tyg men den här gången är det en blå skjorta med guldiga fjärilar på.
****Högst osexigt, tack och lov
