Torsdag kväll - hoppsan
Inte mycket har blivit gjort idag inte. Så vad händer då? Jo, jag skaffar mig en blogg! Kan man tänka sig, jag skaffar en blogg! Undrens tid är kommen!
Kommer det bli en intressant blogg? Mycket tveksamt.
Kommer den läsas av många? Mycket tveksamt.
Kommer den uppdateras ofta? Mycket tveksamt.
Varför då ha en blogg? Bra fråga!
"Ge dig, Åsa!"
"Jag," sa Åsa förnärmat och hötte varnande med fingret mot Maria, "skulle jag ge mig? Det är ju befängt!"
"Ja, det ska du!" sa Maria och bröstade upp sig. "Jag har rätt, och det vet du." Hon pokade Åsa vid nyckelbenet, vände sig om och gick därifrån med stolta steg.
Åsa stod förvånad kvar och såg efter henne. Ett ögonblick övervägde hon att låta saken bero men med vissheten om att det faktiskt var hon som hade rätt stormade hon efter Maria. "GE DIG NU! Du vet ju att det är jag som har rätt!" vrålade hon så att det ekade i luften.
Maria stannade och vek sig dubbel av skratt. "Kan du inte komma på något eget att säga, i stället för att bara härma mig? Man klarar sig gott och väl utan vetskapen om var Örebro ligger!" Efter en kort paus tillade hon: "Detsamma gäller Borås!" Hon vände sig ännu en gång från Åsa och började gå. Vad spelar det världen för roll om jag inte vet var några små sketna städer ligger, det är inte direkt en vetskap som kommer ge mig Nobelpriset! tänkte hon medan hon gick. Nävarna knöt sig av ren reflex då girigheten steg inom henne, hon hade bestämt sig att hon en vacker decemberdag skulle få hålla sitt redan skrivna tacktal till Nobelmiddagsgästerna.
Åsa stod än en gång kvar och såg efter Maria. Hon hade blivit förbannat konstig på sista tiden, ja, mycket konstigare än vanligt, nu mera var hon så aggressiv och Åsa kunde inte se någon som helst vettig anledning till denna plötsliga personlighetsförändring. Det hela var mycket märkligt. Hon suckade tungt och vände tillbaka mot hennes och Marias gemensamma studentrum. När hon kom in i det trånga och relativt ostädade rummet fick hon se någonting som genast fångade hennes nyfikenhet, ett papper stack ut från Marias högra skrivbordslåda. Hon kände sig tvungen att kolla vad det var. Ärade gäster, pristagare och kungaparet. Detta är en stor dag inte bara för mig utan för hela mänskligheten... Längre hann hon inte förrän hon skrattandes föll ihop på golvet.
Maria vandrade genom collegets långa korridorer, hon gick utan något riktigt mål men hennes fötter ledde henne av vana mot biblioteket, det underbara biblioteket där det fanns böcker uppställda på bokhyllor som fortsatte i oändlighet. Hon gick länge och såg upp på bokryggarna, undrandes om vilka hemligheter hon skulle få ta del av ikväll.
Åsa låg kvar på golvet och skrattade så att tårarna rann. "Åh herregud, åh herregud" pep hon mellan skrattanfallen medan hon läste klart resten av det som hade visat sig vara ett tacktal, ett tacktal som var menat att hållas under Nobelfesten. Texten var noga genomarbetad och ändrad flera gånger och till råga på allt fanns det en engelsk översättning på baksidan. Hon vred sig av skratt, oförmögen att röra sig.
Maria satt kvar länge och läste i det tysta biblioteket, det var alldeles underbart att läsa utan att bli störd. Hon satte sig upprätt i ett ryck. Var höll bibliotekarien hus? Han brukade jämt komma och störa Maria och Åsa när de satt och studerade, försökte studera åtminstone. Men nu syntes han inte till. Maria klev upp och gick runt i biblioteket, men fann honom ingenstans. Var tusan kan han vara?! Oron växte sig stor, och hon kände att hon kanske inte borde vara i biblioteket just nu, i alla fall inte ensam. Hon gick med snabba steg ut från biblioteket och genom de tomma korridorerna mot hennes och Åsas studentrum. Hon kände på sig att den här kvällen inte var den bästa att vara utan sällskap.
Åsa insåg plötsligt att hon var iakttagen, hon tittade upp och gömde hastigt talet bakom sin rygg. Hon tittade upp på den förvånade Maria och det klack till i henne Fan, nu kommer hon bli arg. Hon hatade att bråka med Maria, men insåg att det nu var oundvikligt. "Fö rlå tt" sa hon men kunde inte låta bli att fnissa.
"Va?" sa Maria misstänksamt och blängde på henne.
Fnissande sträckte Åsa fram talet, Maria rusade fram och slet det ur händerna på henne. Åsa skrattade och bankade med knytnävarna i golvet. Marias ansikte fick ett oroligt uttryck och hyssjande väste hon "tyst med dig!" Maria såg på Åsa att hon hade förstått att Maria menade allvar, vanligtvis skulle hon ha fått ett utbrott och skällt ut Åsa, men inte idag. Inte ikväll. Åsa satt där hon satt och försökte förgäves kväva sitt skratt, men mystiska, kvävda skrattljud bubblade upp ur henne då hon inte lyckades hålla skratten inne. Maria skyndade sig och lade sin högra hand över Åsas mun, och hon sa "August är borta! Du vet ju hur han jämt verkar förfölja oss och vara där vi är, och jämt vill han visa oss nya böcker, men inte ikväll! Jag såg inte till honom!" Hon var skärrad, och det hördes tydligt när hon talade. Hon märkte att Åsa lugnat ner sig, så hon tog bort sin hand från hennes mun.
Åsa stirrade klentroget på Maria, hon verkade uppriktigt skärrad. Skrattet dog bort. "Va?" Åsa letade efter en vettig förklaring till bibliotekariens frånvaro, naturligtvis hittade hon massor, "han kanske är sjuk eller ledig eller någonting? Det spelar väl ingen roll, vad är det med dig?" Hon kunde för sitt liv inte förstå Marias uppenbara rädsla, det borde väl snarast vara skönt att slippa honom? "Han kanske har fått sparken," Åsa sken upp, "det vore väl skönt?" Men Maria verkade inte lugna ner sig.
"Jag mötte inte en enda jävla människa på vägen hit" viskade hon.
"Jaha? Hur tänker du egentligen? Om hela skolan är död och vi är näst på tur, vad fan ska vi göra då?" Åsa såg med låtsad hysteri på Maria.
Maria visste inte hur hon tänkte, allt var bara ett virrvarr som inte verkade vilja falla på plats. Allt hon med säkerhet visste var att hon inte ville vara kvar en sekund till. Hon suckade och sa, fortfarande skärrad, "jag vet inte." Hon hade precis sjunkit ner på sängen som stod bredvid skrivbordet då en fågel flög in i fönstret, vilket fick dem båda att hoppa högt i panik.
"Men herregud, nu måste vi skärpa oss" sa Åsa och lyckades nästan få till sitt vanliga glada, lite barnsliga tonfall. Nästan men inte riktigt, Marias allvar skrämde henne. Men herregud tänkte hon, Maria överdrev ju, varför kunde hon inte övertyga sin själv om det!? "Kom nu din dumskalle så går vi och letar upp de andra!" sa hon och tittade på Maria som om hon tittade på ett dumt barn som vägrade förstå någonting. "Det är säkert något möte som de glömt att berätta om." Inom sig var hon inte alls säker.
"Eller hur, ett möte som hela skolan vet om, förutom vi!" Gråten trängde sig längre upp i halsen medan hon talade, hon kunde inte hålla den nere länge till. Hon bet sig i läppen. "Var ska vi gå då? Den största salen är ju aulan, men varför har ingen sagt något till oss!?" Hon började gråta av förtvivlan och torkade ilsket bort tårarna, hon ville inte gråta.
"Men vännen" började Åsa försiktigt, chockad över Marias reaktion, "naturligtvis är det någon sånt, alla kan ju inte bara ha försvunnit, eller hur?!"
Maria tittade upp på henne med tårblanka ögon. "Naturligtvis inte" sa hon med bruten röst.
"Precis" instämde Åsa och blev mer och mer övertygad om att det var hon som hade rätt, naturligtvis var det ingenting konstigt. Det måste finnas en naturlig förklaring, det finns det alltid! Om inte.. tanken smög sig på henne och hon vägrade erkänna den, ändå hörde hon sig själv säga "om inte du vet någonting som inte jag vet..." Hon väntade, utan att själv veta varför, livrädd, på svaret.
Maria trodde inte sina öron, hade hon verkligen hört rätt? "Tror du att det är jag som har trollat bort alla!?" Att Åsa, Åsa av alla människor, skulle misstänka Maria som skyldig.. "Jag kanske är som en häxa till sättet, men jag kan för fan inte trolla!" fräste hon åt Åsa. Hon undrade om hon kanske borde berätta vad hon hade hört kvällen innan, men hon bestämde sig för att inte göra det, det kunde väl inte ha något att göra med det här. Eller?
Fortsättning följer... nu är det sovdags! Sagan är till hälften skriven av mig, och till hälften av min goda vän som i sagan personifieras av Åsa. Hon har äntligen kommit hem nu, hon har ju varit ända ner till Blekinge och kollat på gubbar som leker på en upphöjd markyta! Har ju inte träffat na sen förra tisdagen! Ojojoj.. vilken plåga det har varit! Har gått som en zombie och räknat dagarna till hennes återkomst, och äntligen är hon tillbaka, som sagt! Haha!
Godnatt! =)
Kommer det bli en intressant blogg? Mycket tveksamt.
Kommer den läsas av många? Mycket tveksamt.
Kommer den uppdateras ofta? Mycket tveksamt.
Varför då ha en blogg? Bra fråga!
"Ge dig, Åsa!"
"Jag," sa Åsa förnärmat och hötte varnande med fingret mot Maria, "skulle jag ge mig? Det är ju befängt!"
"Ja, det ska du!" sa Maria och bröstade upp sig. "Jag har rätt, och det vet du." Hon pokade Åsa vid nyckelbenet, vände sig om och gick därifrån med stolta steg.
Åsa stod förvånad kvar och såg efter henne. Ett ögonblick övervägde hon att låta saken bero men med vissheten om att det faktiskt var hon som hade rätt stormade hon efter Maria. "GE DIG NU! Du vet ju att det är jag som har rätt!" vrålade hon så att det ekade i luften.
Maria stannade och vek sig dubbel av skratt. "Kan du inte komma på något eget att säga, i stället för att bara härma mig? Man klarar sig gott och väl utan vetskapen om var Örebro ligger!" Efter en kort paus tillade hon: "Detsamma gäller Borås!" Hon vände sig ännu en gång från Åsa och började gå. Vad spelar det världen för roll om jag inte vet var några små sketna städer ligger, det är inte direkt en vetskap som kommer ge mig Nobelpriset! tänkte hon medan hon gick. Nävarna knöt sig av ren reflex då girigheten steg inom henne, hon hade bestämt sig att hon en vacker decemberdag skulle få hålla sitt redan skrivna tacktal till Nobelmiddagsgästerna.
Åsa stod än en gång kvar och såg efter Maria. Hon hade blivit förbannat konstig på sista tiden, ja, mycket konstigare än vanligt, nu mera var hon så aggressiv och Åsa kunde inte se någon som helst vettig anledning till denna plötsliga personlighetsförändring. Det hela var mycket märkligt. Hon suckade tungt och vände tillbaka mot hennes och Marias gemensamma studentrum. När hon kom in i det trånga och relativt ostädade rummet fick hon se någonting som genast fångade hennes nyfikenhet, ett papper stack ut från Marias högra skrivbordslåda. Hon kände sig tvungen att kolla vad det var. Ärade gäster, pristagare och kungaparet. Detta är en stor dag inte bara för mig utan för hela mänskligheten... Längre hann hon inte förrän hon skrattandes föll ihop på golvet.
Maria vandrade genom collegets långa korridorer, hon gick utan något riktigt mål men hennes fötter ledde henne av vana mot biblioteket, det underbara biblioteket där det fanns böcker uppställda på bokhyllor som fortsatte i oändlighet. Hon gick länge och såg upp på bokryggarna, undrandes om vilka hemligheter hon skulle få ta del av ikväll.
Åsa låg kvar på golvet och skrattade så att tårarna rann. "Åh herregud, åh herregud" pep hon mellan skrattanfallen medan hon läste klart resten av det som hade visat sig vara ett tacktal, ett tacktal som var menat att hållas under Nobelfesten. Texten var noga genomarbetad och ändrad flera gånger och till råga på allt fanns det en engelsk översättning på baksidan. Hon vred sig av skratt, oförmögen att röra sig.
Maria satt kvar länge och läste i det tysta biblioteket, det var alldeles underbart att läsa utan att bli störd. Hon satte sig upprätt i ett ryck. Var höll bibliotekarien hus? Han brukade jämt komma och störa Maria och Åsa när de satt och studerade, försökte studera åtminstone. Men nu syntes han inte till. Maria klev upp och gick runt i biblioteket, men fann honom ingenstans. Var tusan kan han vara?! Oron växte sig stor, och hon kände att hon kanske inte borde vara i biblioteket just nu, i alla fall inte ensam. Hon gick med snabba steg ut från biblioteket och genom de tomma korridorerna mot hennes och Åsas studentrum. Hon kände på sig att den här kvällen inte var den bästa att vara utan sällskap.
Åsa insåg plötsligt att hon var iakttagen, hon tittade upp och gömde hastigt talet bakom sin rygg. Hon tittade upp på den förvånade Maria och det klack till i henne Fan, nu kommer hon bli arg. Hon hatade att bråka med Maria, men insåg att det nu var oundvikligt. "Fö rlå tt" sa hon men kunde inte låta bli att fnissa.
"Va?" sa Maria misstänksamt och blängde på henne.
Fnissande sträckte Åsa fram talet, Maria rusade fram och slet det ur händerna på henne. Åsa skrattade och bankade med knytnävarna i golvet. Marias ansikte fick ett oroligt uttryck och hyssjande väste hon "tyst med dig!" Maria såg på Åsa att hon hade förstått att Maria menade allvar, vanligtvis skulle hon ha fått ett utbrott och skällt ut Åsa, men inte idag. Inte ikväll. Åsa satt där hon satt och försökte förgäves kväva sitt skratt, men mystiska, kvävda skrattljud bubblade upp ur henne då hon inte lyckades hålla skratten inne. Maria skyndade sig och lade sin högra hand över Åsas mun, och hon sa "August är borta! Du vet ju hur han jämt verkar förfölja oss och vara där vi är, och jämt vill han visa oss nya böcker, men inte ikväll! Jag såg inte till honom!" Hon var skärrad, och det hördes tydligt när hon talade. Hon märkte att Åsa lugnat ner sig, så hon tog bort sin hand från hennes mun.
Åsa stirrade klentroget på Maria, hon verkade uppriktigt skärrad. Skrattet dog bort. "Va?" Åsa letade efter en vettig förklaring till bibliotekariens frånvaro, naturligtvis hittade hon massor, "han kanske är sjuk eller ledig eller någonting? Det spelar väl ingen roll, vad är det med dig?" Hon kunde för sitt liv inte förstå Marias uppenbara rädsla, det borde väl snarast vara skönt att slippa honom? "Han kanske har fått sparken," Åsa sken upp, "det vore väl skönt?" Men Maria verkade inte lugna ner sig.
"Jag mötte inte en enda jävla människa på vägen hit" viskade hon.
"Jaha? Hur tänker du egentligen? Om hela skolan är död och vi är näst på tur, vad fan ska vi göra då?" Åsa såg med låtsad hysteri på Maria.
Maria visste inte hur hon tänkte, allt var bara ett virrvarr som inte verkade vilja falla på plats. Allt hon med säkerhet visste var att hon inte ville vara kvar en sekund till. Hon suckade och sa, fortfarande skärrad, "jag vet inte." Hon hade precis sjunkit ner på sängen som stod bredvid skrivbordet då en fågel flög in i fönstret, vilket fick dem båda att hoppa högt i panik.
"Men herregud, nu måste vi skärpa oss" sa Åsa och lyckades nästan få till sitt vanliga glada, lite barnsliga tonfall. Nästan men inte riktigt, Marias allvar skrämde henne. Men herregud tänkte hon, Maria överdrev ju, varför kunde hon inte övertyga sin själv om det!? "Kom nu din dumskalle så går vi och letar upp de andra!" sa hon och tittade på Maria som om hon tittade på ett dumt barn som vägrade förstå någonting. "Det är säkert något möte som de glömt att berätta om." Inom sig var hon inte alls säker.
"Eller hur, ett möte som hela skolan vet om, förutom vi!" Gråten trängde sig längre upp i halsen medan hon talade, hon kunde inte hålla den nere länge till. Hon bet sig i läppen. "Var ska vi gå då? Den största salen är ju aulan, men varför har ingen sagt något till oss!?" Hon började gråta av förtvivlan och torkade ilsket bort tårarna, hon ville inte gråta.
"Men vännen" började Åsa försiktigt, chockad över Marias reaktion, "naturligtvis är det någon sånt, alla kan ju inte bara ha försvunnit, eller hur?!"
Maria tittade upp på henne med tårblanka ögon. "Naturligtvis inte" sa hon med bruten röst.
"Precis" instämde Åsa och blev mer och mer övertygad om att det var hon som hade rätt, naturligtvis var det ingenting konstigt. Det måste finnas en naturlig förklaring, det finns det alltid! Om inte.. tanken smög sig på henne och hon vägrade erkänna den, ändå hörde hon sig själv säga "om inte du vet någonting som inte jag vet..." Hon väntade, utan att själv veta varför, livrädd, på svaret.
Maria trodde inte sina öron, hade hon verkligen hört rätt? "Tror du att det är jag som har trollat bort alla!?" Att Åsa, Åsa av alla människor, skulle misstänka Maria som skyldig.. "Jag kanske är som en häxa till sättet, men jag kan för fan inte trolla!" fräste hon åt Åsa. Hon undrade om hon kanske borde berätta vad hon hade hört kvällen innan, men hon bestämde sig för att inte göra det, det kunde väl inte ha något att göra med det här. Eller?
Fortsättning följer... nu är det sovdags! Sagan är till hälften skriven av mig, och till hälften av min goda vän som i sagan personifieras av Åsa. Hon har äntligen kommit hem nu, hon har ju varit ända ner till Blekinge och kollat på gubbar som leker på en upphöjd markyta! Har ju inte träffat na sen förra tisdagen! Ojojoj.. vilken plåga det har varit! Har gått som en zombie och räknat dagarna till hennes återkomst, och äntligen är hon tillbaka, som sagt! Haha!
Godnatt! =)
