Bouya

För ett år sedan mottog jag mitt diplom vid diplomeringsceremonin vid LiU. Sedan dess har jag hunnit flytta till Ungern, firat farmors 95-årsdag, börjat jobba för IBM, fyllt 25, utvecklat Excel-verktyg, skrivit macros, haft föräldrar och vänner på besök, besökt nya ställen i Ungern, bestigit Kebnekaise, cyklat runt Balaton, påbörjat fortsättningskursen i ungerska vid Uppsala universitet, träffat många intressanta personer och hunnit fundera jättemycket över livet. I dag köpte jag en ny tandborste också.

Tänka sig vad tiden går. :-)

 

I kväll fick jag en flashback från en promenad som jag tog med någon någonstans någon gång. Jag kommer inte ihåg med vem, inte ens vilket land det var i, och jag kan inte precisera året mer än att promenaden borde ha ägt rum någon gång under de senaste tio åren.

Specifikt, javisst.

Den bild jag har i huvudet är att jag och mitt sällskap (var det bara en person till? Oklart) går på en gångväg bredvid en stor väg (säkert fyrfilig, minst 2+2) mot en korsning. Det finns inte stängsel mellan där vi går och vägen, utan vi är att anse som tämligen oskyddad trafik. Men jag tror det kan vara en grässtråk mellan vägen och där vi går. Vi är nu på väg tillbaka efter en väldigt lång promenad. I närheten (/synfältet) finns en byggnad liknande en bensinstation; det finns åtminstone en stor skylt som sitter på en stolpe. Jag tror jag har kvinnligt sällskap, men den känslan kommer och går.

Hm.

Jag hade inte spenderat många timmar i den nya lägenheten. Flytten under den tidiga kvällen hade gått bra; jag hade blivit rutinerad efter den senaste tidens många flyttar. Efter att den sista väskan var på plats i det nya rummet gjorde jag en rundtur i mitt nya "hem". Lägenheten var stor till ytan med flera sovrum och nästan lika många badrum. Köket och vardagsrummet var kombinerat, och där fanns flera fönster som vette ut mot gatan. Fönstrena var stora och majestätiska och jag gick fram till ett av fönstren och tittade ut. Gatan nedanför var densamma som jag hade kommit in i huset ifrån. Det var en ganska lugn gata. Spårvagnarna och biltrafiken från ett kvarter bort hördes fortfarande, men på den här gatan var trafiken lugn. På andra sidan gatan lyste det i lägenhetsfönstrena. Rakt mitt emot satt ett par i en soffa och såg på TV.

 

Mina få väskor till trots hade flytten ändå tagit på krafterna. Trots att solen inte längre stod högt på himlen låg temperaturen över trettiofem grader. Efter att ha vilat en stund hade jag gått ner till den närmaste Tesco-butiken och köpt mig något enkelt att äta. Jag hade just stoppat in matlådan i micron, ställt in effekten på 750 w i två minuter och plockat fram kniv och gaffel när jag hörde det. Först en dörr som smällde igen, och sedan en gråt som snabbt gick över till hulkande. Ett hjärtskärande hulkande som trängde in i själen på djupet. Jag gick fram till fönstret och spanade ut. Där var en kvinna på trottoaren. En ståtlig kvinna kring trettio- eller fyrtioårsåldern som bar en vacker blå, tunn klänning, och hennes utsläppta bruna hår lekte lätt i vinden. Hon gick långsamt på trottoaren med ansiktet i händerna, men det hindrande inte hennes hulkande gråt från att höras så klart, så klart. Hon satte sig ner på ett trappsteg framför en ytterdörr, och hon kunde inte hålla tillbaka hulkandet utan lät det komma ut. Ett yngre par gick förbi, till synes tagna av vad som nu utspelade sig på deras kvällspromenad. Kvinnans gråt visste inget stopp.

 

Det var vackert.

 

Så tragiskt vackert.

 

Tiden hade stannat och allt som fanns där och då var den gråtande kvinnan, hennes sorg, och tankarna om vad som hänt henne. I lägenheten mitt emot mig stod en man i fönstret och spanade ut. TV:n stod på, men det var ingen som tittade längre. Han såg på mig och förstod var kvinnan var. Efter en kort stund vände han sig om i fönstret, gick för att stänga av TV:n och satte sig sedan i soffan och tog sig förtvivlat om huvudet.

Mitt lägenhetskontrakt går ut på tisdag och mitt lägenhetsletande tillsammans med två kollegor har inte gett resultat, så i veckan kontaktade jag ett par annonser om lediga rum. Det andra rummet jag var och kikade på var i en lägenhet med två italienskor i närheten av Nyugati, den västra tågstationen (som ligger i Pest, som är den östra halvan av Budapest...). Tjejerna var trevliga och lägenheten tillräckligt bra och dessutom ledig från i dag så det fick bli det rummet. I dag var jag dit för att betala hyran och få nycklar till lägenheten. Jag hade tidigare tänkt att jag skulle ha med en resväska i samma sväng för att lämna av lite saker, men med anledning av gårdagens födelsedagsfirande för en kollega så var jag lite för bakfull för att orka med det så tidigt på dagen (kl 14-15). När jag kommit tillbaka till min lägenhet tog jag mig till slut samman och packade ihop en resväska med kläder och skor som jag inte har behov av de närmsta två dagarna, och så vandrade jag iväg för att dumpa saker. Jag gick till Corvin-negyed för att ta spårvagnen, i stället för att ta tunnelbana och behöva kånka på resväskan i trappor och rulltrappor. Just före zebran över till spårvagnshållplatsen står en klocka som även visar temperatur. och när klockan nu var 21 och displayen visade på 30° så plockade jag upp mobilen och knäppte kort. 

 

Vägen till hållplatsen är ganska rak och en bra bit i förväg kunde jag urskönja personerna på hållplatsen, och särskilt en man som stod avskilt i början på hållplatsen. Ju närmare jag kom såg jag att han också såg mig. Som nordisk tjej dragandes på en resväska - och som dessutom stannade och knäppte kort på en klocka - var det svårt att inte bli ett studerat objekt. När jag gick över zebran möttes våra blickar, och jag såg hans fascinerande huvudduk; mannen var av utseendet att döma av egyptiskt ursprung, och den mörkgråa, mönstrade huvudduken förde tankarna till pyramider.

 

Jag gick ungefär till mitten av hållplatsen och ställde där ner resväskan i väntan på spårvagnen. Efter en kort stund kunde jag se att spårvagnen var på ingång, men även att mannen nu kommit fram till ytan mellan mig och spåren. I Ungern är herrars artighet mot kvinnor väldigt påtaglig - gud förbjude om en kvinna själv ska behöva bemöda sig med att öppna en dörr - så jag tänkte att han kanske skulle ge sig på att erbjuda sin hjälp med att lyfta ombord väskan, och ställde mig därför mer beredd vid väskan som för att visa att jag planerade att lyfta ombord väskan själv. Främlingar som erbjuder sin hjälp i samband med spårvagnar och liknande är inte alltid heller så vänliga i sinnet.

 

När spårvagnen rullat in på stationen och stannat var mannen den som var närmast dörrarna som var närmast mig. Han tryckte på dörrknappen (vilket inte behövdes egentligen) och dörrarna gick upp, men han klev inte på utan lät alla i närheten gå före, inklusive mig. Jag gick in en bit i spårvagnen och fann ett ställe där jag kunde stå med resväskan vid en dragspelssektion. Mannen var nära två meter bort på min vänstra sida, vilket låter lite men i spårvagnssammanhang är det ändå ett hyfsat avstånd.

 

Under färden spanade jag ut genom fönstren och läste på affischer på väggar och stolpar, samt kikade runt mig när någon annan resenärs rörelser påkallade uppmärksamhet. Jag behövde verkligen anstränga mig för att inte titta på mannen,  särskilt som han rörde sig lite som att han ville ha min uppmärksamhet, men även för hans huvudduk som jag gärna ville titta på igen. Vid en hållplats klev en ungersk man som stått mitt emot mig på spårvagnens högra sida av. Den egyptiske mannen intog nu den platsen, vilket gjorde det omöjligt att inte se på honom i alla fall en gång. När han fått bekräftat att han var uppmärksammad lutade han sig svagt framåt och började tilltala mig på ungerska svagt leendes, dock inte helt inbjudande i sammanhanget. Den första biten förstod jag inte just då men den sista biten var "Vigyázz magadra": "Akta dig"/"passa dig"/"var försiktig". Jag såg på honom med oförstående och förmodligen skeptisk min, och sa att jag inte riktigt förstod, och han upprepade sig. Jag förstod inte allt då heller, men jag uppfattade det som att han frågade var han kunde föra mig, och att det var farligt. Medan han sa det hade spårvagnen stannat på nästa hållplats, och en ungersk, ljus, medelålders man passerade mellan mig och egyptiern och kastade en ihoprullad servett på egyptiern och utbrast "Külföldi!" - "Utlänning!". Både jag och egyptiern såg efter ungraren när han klev av spårvagnen. Egyptiern sa sedan inget mer till mig förrän han började lämna sin plats för att gå mot dörrarna för att kliva av även han vid Nyugati, då han återigen sa "Vigyázz magadra". Jag gick mot dörrarna i andra riktningen, vilket var mot lägenheten, och jag såg honom sedan inte igen. 

 

Efteråt har jag kommit på att han frågade om han kunde följa/leda/eskortera mig någonstans. Situationen var oavsett väldigt obekväm.

 

Jag haft svårt att sluta tänka att det var så dumt att han skulle vända sig till mig och få mig att känna mig osäker, jag som inte alltför sällan känner mig tämligen ensam i Ungern i att vara invandringsvänlig. Premiärminister Orbán har till och med uttryckt att "Ungern behöver inte invandrare" - som om det vore Ungerns behov som flyktingfrågan handlade om - och det finns dessutom affischer från myndigheter som säger (på ungerska) "Om du åker till Ungern så ta inte ungrarnas jobb!". Ungern införde dock nyligen ett bidrag eller en lättnad som syftade i att öka barnafödandet i landet, eftersom befolkningsmängden inte utvecklas i den takt som skulle behövas för framtiden. Situationen är svår. Främlingsfientligheten är påtaglig, och ekonomin är hårt utsatt. Det verkar vara en dålig kombination för att bli kvitt endera.

Det börjar komma fram vårtecken här i Budapest! Promenaden hem från jobbet fylldes av fotomöjligheter, och hade det inte blåst så väldigt så hade det nog blivit fler :-)

 

Jag är grymt taggad på den här veckan! Egentligen händer det inte direkt något - jag har fortfarande inte kommit in i någon riktig vardagsrutin - men jag känner mig allmänt inspirerad och taggad på livet och att göra saker, utveckla mig själv. Jag har hittat en grupp/förening/organisation som kallas för Toastmasters, som tydligen finns lite överallt i världen, som är en förening för att utvecklas i att hålla tal och presentationer, samt i ledarskap. Där har jag tänkt gå med! Det enda hindret nu är att tiderna de håller till på inte är de mest optimala; en liten försening från jobbet eller i trafiken skulle göra att jag kom sent till mötena. En väldigt positiv grej med jobbet är att samtliga uppmanas (med piska och morot) att sysselsätta sig med någon sorts utbildning/kurs/bokläsning/etc. minst 40 timmar per år. En kollega har en dag i veckan då han förskjutit sin arbetsdag med en timme för att spela fotboll, så nog tror jag att det ska gå att hitta en lösning i alla fall. Danskurser finns än så länge bara på dåliga tider, så det får jag avvakta med.

 

Snart är det tisdag, dags att sova! Ha en riktigt awesome vecka!

 

Jag saknar den första löpturen på våren efter en lång vinter.

Jag saknar känslan av att gå på asfalt igen när vägarna tinat fram.

Jag saknar att kunna hoppa sönder snökanterna längs vägarna, under vilka det börjat rinna små vårfloder.

Jag saknar känslan av regn efter en lång vinter.

Jullåtar jag går och nynnar på nuförtiden:

• Jingle bells (ständigt återkommande)
• Låten från Tomteverkstan
• She'll be coming 'round the mountain (Långbens nynnande i klippet som visas i Kalles julafton)
• Lusse lelle

I veckan som var var jag iväg i Jämtlandsfjällen och vandrade genom ett projekt för Svenska Turistföreningen. Jag och fyra personer till som jag träffade första dagen vandrade från Storulvån via Sylarna, Gåsen och Stensdalsstugorna till Vålådalen. Vi räknade ut att sträckan var 62 kilometer, men eftersom vi på torsdagen gjorde en topptur upp till Lill-Stensdalsfjället så kom vi upp i cirka 8 mil i avverkad sträcka, och kom väl upp i någon kilometer i avverkade höjdmeter dessutom. Jag var så förbannat lycklig där uppe på fjället! Det spelade ingen roll om det regnade eller var sol (men det var trevligt med omväxling): vi gick, vi hade ett mål, vi hade vårt uppdrag, vi var där och då - och det var underbart! Jag sprang kors och tvärs som en tok över myrarna, uppför bergen och över bäckarna. Det fanns ingen hejd på energin; jag blev inte trött! Jag var oslagbar. Där och då.

 

Jag har på sistone kommit på att språk är en väldigt stor hobby för mig (jo, borde kanske ha kommit på det tidigare, men det slog mig nu så här på vårkanten), och i går diskuterade jag språk med en vän som är ungefär på samma nivå intresserad som jag är. Som om någon läst vår diskussion så var det en annan som postade den här länken om engelska i morse i en grupp jag är med i. Mindfuck*, I tell you, men väldigt roligt för språknördar!

 

*Innehållet i länken alltså, inte just att det postades några timmar efter en språkdiskussion..

Jag blev riktigt lycklig i själen i dag när jag klev upp och märkte att i dag var en riktigt grå och regnig dag, för då "fick" jag sätta på mig höstmysiga kläder. Så nu sitter jag här i gråa, mönstrade tights, grått linne och mörkvinröd, rutig skjorta. Det känns höstigt och jag myser. Vilket känns fel, eftersom det är juni. Men det duger för nu!

Jag har haft många idéer kring blogginlägg på sistone, men jag kommer mig inte för att skriva. Det är så mycket annat som händer, fast samtidigt så skulle jag ju ha tid att skriva om jag bara bestämde mig för det. Men ja, det var ju det också.

 

Jag har i alla fall haft framläggning för mitt examensarbete, och den godkändes. Jag har gjort bättre presentationer i mina dar, men jag är godkänd i vart fall. Rapporten finslipas, och ska skickas in, och det å det. Opponeringen kommer jag ha nästa fredag, den 13:e, för Piia & Jonna. Det ska bli intressant, och något som är väldigt taggande är att deras handledare och examinator reagerade positivt när de nämnde att jag ska opponera på dem, något i stil med "vad kul!". Jag gillar Krisz jag med, det ska bli kul att få ha honom i något mer, även om det inte är särskilt långvarigt :-)

 

Jag var på Metallica i helgen. Inte helt mindblown av konserten, men den var bra! Synd för min egen del att jag inte har lyssnat så mycket på samtliga låtar som spelades, utan bara ungefär hälften. Men ändå bra. Sprang förbi på besök hos hanru och pjotr efteråt. Det blev några timmar med vin och trevliga samtal, jag lever fortfarande på det! Jag behöver min regelbundna dos därifrån för att behålla vettet, tror jag, men det blir bara än mer påtagligt att jag inte trivs med var jag är nu. Det blir snart ändring på det dock!

 

...

 

Svårt att veta vartåt det bär bara. Jag känner mig väldigt instängd dels i stadsmiljö, dels i det umgänge (/brist på umgänge) som jag har nu. Senast jag hade en bästa vän tillgänglig för att prata med regelbundet var när jag hade Ákos. Sett till naturbehov så verkar det bära norrut. Sett till mitt kulturbehov (vill börja dansa igen) så behöver jag ett större samhälle i alla fall. Sett till min önskan att känna mig fri och kunna vara den jag är utan att granskas så behöver jag bort från Sverige. Spanien (/spansktalande länder) är inte riktigt på min topp över länder att flytta till igen, eftersom lite been-there-done-that. Schweiz skulle jag vilja till, men min tyska är lite för begränsad. Ungern vill jag till för att naila ungerskan, och för att jag trivs väldigt bra kring Balaton som är typ ett av två ställen jag badat på utan att vilja gå upp ur vattnet (Rijeka, Kroatien, är det andra stället). Jag är ju Fisk ändå, måste väl bejaka det på nå vis. Jag tror dock att min ungerska fortfarande är för begränsad för att kunna få ett "bra" jobb (logistik, osv.). Den är snäppet sämre nu än min spanska var innan jag for till Spanien, så jag tror ändå att jag skulle få till hyfsad ungerska på någon månad. Jag har hittat WWOOFing och jag har hittat ett receptionistjobb på Tihany (halvö i Balatonsjön). Med WWOOF "behöver" jag inte ta ett arbete där, utan kan hjälpa till på en gård och få lära mig språket på så vis. Perfekt semesterdestination! Receptionistjobbet skulle dock ge bättre språk, och hotell är alltid i behov av bra logistik, så det skulle kunna vara kul att ta, utan att tappa kopplingen till logistiken. Att inte tappa kopplingen till logistiken väger nog tyngst just nu ändå...

 

Hmm ja. Blev sjuk efter Metallica också så det är väl därför jag känner att jag har tid till det här nu. Blir lite segt att ligga i sängen mest hela dagarna. Tur jag har jobb att söka så jag har nåt å' gö'.

Sitter och skriver textanalystenta i ungerskan och har därför ungerskt tangentbord aktiverat (inte just nu då, men annars), och så råkade datorn gå i viloläga medan jag fixade kaffe. Skulle ju låsa upp den då jag. "Fel lösenord". "Fel lösenord". Ehh.. Jomensåatte, har ett lösenord med siffror och symboler och var därför tvungen att lära mig var alla dessa sitter, innan jag kunde låsa upp datorn.

 

*I did it*

 

(Herregud vilken ful text)

Stället där jag höll hus till viss del i fjol. Mycket vackert! Dock väldigt begränsad film och på tok för kort. Men mycket vackert! :-)